Ett jävlans oväsen och en massa pyjamasar

Så här var det. Jag och Å landade i Seattle nån halvtimme försenade, letade upp hyrbilen (en skitful Lincoln Town Car - Bilvärldens definition av vulgär), körde dom sådär fem milen upp till där vi är nu, checkade in och knatade till våra rum. Precis när jag fått av mig skorna och ställt väskan på rätt ställe så började det jävlans oväsendet. Brandlarmet alltså.. Skithögt!
Det lustiga med det var väl mest vad klockan var, vilket var nästan precis 01.30. Jag och Å hade väl egentligen inga speciella problem med det, eftersom vi typ bara behövde vända tillbaka ner till receptionen igen, men alla dom andra... Haha!! Det kom pyjamasklädda hotellgäster från alla håll. Sakta, sakta myllrade dom liksom ner. Trötta och undrande. Det verkar förresten som att pyjamas är ganska standardiserad dress-code på nätterna här, för jag tror inte att dom blev yrväckta av brandlarmet för att sedan bestämma sig för att just pyjamas är det man i all hast skall ta på sig när man evakuerar hotellet.
Det var hursomhelst ett falsklarm, och den självaste odågan som orsakade det fick stå och skämmas inför alla trötta pyjamasmänniskor nere vid receptionen. Det var ett slags hantverkare som meckade med nåt på hotellet, och tydligen lyckades mecka lite fel nånstans. Undrar hur poppis han är på en skala?

En helt annan sak nu som jag råkade se på nyheterna när vi satt och häckade på flygplatsen i Los Angeles...
- Var i hela den civiliserade världen kan en prästusling, till domstol, lämna in en stämning avseende naturkatastrofer? - Jo, här i amerikat. - Och vem vill han ha inför skranket för en sån sak? - Jo, Gud Fader själv förstås. Vem annars? - 'Only In America' säger jag bara..